Linda Maria

Okänt nummer ringde mig på mobilen under fredagens avslutning med filosofiklassen. Vi satt i det grön gula gräset i lumaparken, lärarSpiridola hade precis pratat betyg med mig och jag var nöjd med mig själv när mobilen ringde. Det okända numret tillhörde föreståndaren på folkhögskolan jag sökt till och han ringde för att berätta att jag kommit in på deras linje "teater på turne". Jag blev så chockad att jag knappt fick fram ett ljud. Jag hade faktiskt inte trott att jag skulle komma in eftersom intagningen inte gick så bra. Men jag känner att jag vill gå där och jag ska nog gå där. Det verkar så bra och roligt och jag kom in. Jag kom in. En del samtal till vänner och familj följde, och tårarna i ögonen ploppade fram av chocken. För jag... Ja. Shit.

Så just nu mitt i alla kaosartade grejer som ska fixas sitter jag och känner stolthet. Lite ledsen är jag på ett sätt eftersom det är så definitivt att jag lämnar Stockholm. Först till sommaren, och sen till hösten. Låt oss hålla kontakten! Men jag vill sticka och det här är nog det jag vill göra. England kan vänta... Men studenten närmar sig och jag känner så blandat inför den att jag inte riktigt kan beskriva det på något annat sätt än att det känns galet till alla som frågar. Och det gör alla.

Och nu har jag något att svara när folk frågar vad jag ska göra i höst. För jag tror det blir teater i skåne. Det blir bra! Jag tror det. Det är det jag vill. Jag känner det för.. ja. jag tror det är rätt grej för mig.

Jag kom in... Jag är glad över det, men lite rädd. Jag är mest rädd för att tappa bort alla i sommar och sen till hösten, det skulle förstöra min glädje. För jag har fina vänner som jag inte tänker förlora. Så tro inget annat än att jag kommer försöka, och inte bara försöka utan se till att vi håller kontakten i framtiden. Jag tänker inte släppa er. Just so you know...

Hej!

Hur mår du? Jag mår ganska bra. Har för stunden ont i magen och lyssnar på musik och just nu är låten sorlig så jag nästan får en tår i ögat, men bara nästan för jag är tuff. (eller, nej det är jag inte, men jag vill gärna framstå som det) Tiden går fort när man har roligt sägs det, och det får mig att tänka på - ska man ha tråkigt istället? För om man har tråkigt går tiden långsamt, men då är det inte kul och det är ju roligare att leva när det är kul?! Så, på ett sätt gillar jag att tiden går snabbt men på ett annat gör det mig rädd. Studenten är bara en och en halv vecka borta och alla pratar om den. Inklusive jag själv. Men det är en stor grej. Något man bara gör en gång i livet och därför är det en stor grej.

Veckorna har bara rullat på och i tisdags var vi och kryssade med klassen och hade kul och sen sov jag hos matilda och såg en film... två filmer och åt cornetto. Sen satt jag periodsvis på hennes balkong eller låg i hennes säng och tänkte och såg hur mörk och vacker natten var. Sen... Ja, vi grillade hos Daniel i fredags efter mycket om och men och min onda sida kom fram i kubb. Jag kan vara världens tävlingsmänniska och det fick de andra minsann uppleva. Även Daniel som var i samma lag som jag fick ta emot lite dryga kommentarer. Men jag hade kul.

Föreställning i veckan, kom och se den. Den blir nog, bra! Tillslut. Jag tror det någonstans. Och sen är det Malin som tar studenten och helg med dramaten (ELLER HUR!) och sen är det måndag och tisdag och sen student. Nu kom jag in på det igen. . oh well. Nu ska jag dansa och borsta tänderna. Något jag tycker är kul och som gör mig glad över att jag inte har kameror som filmar mig.

Later !!

lycka, svett och ett par tårar kan nog sammanfatta min lördagkväll. för att stå inträngd bland tretusen människor, med full uppmärksamhet på den gnistrande konfettin som exploderar från scenen i form av musik och dans från en popkung kan inte mätas med något. jag kan inte beskriva den känslan av total närvaro som fanns i arenan, fryshuset igårkväll mellan åtta och kvart över tio.

jag tror jag var lycklig då, jag var det. när jag dansade till tonerna, när jag stampade i takt med trumman, när jag sjöng med i låtarna och skrek sönder halsen i andra låtar, när min sjal höll på att kväva mig - då var jag lycklig. och när han exploderade om och om igen kunde jag inte göra något annat än att blunda och lyssna.

vad jag bryr mig om nu
är att se som i slowmotion
hur du går sönder inuti
så som jag gjorde det

Det här med blogg alltså. Ganska ofta funderar jag på varför jag bloggar. Mitt liv är ju inte jätteintressant liksom. Jag går upp om mornarna, jag går oftast till skolan, jag umgås med kompisar, jag jobbar, jag sover. Jätteintressant, verkligen. Vore mycket roligare om jag kunde
skriva om när jag besegrade en alien som såg ut som en sköldpadda fast ond, eller om jag kunde presentera något jättehippt märke som ni ALDRIG hade hört om förut. Eller, om jag var känd och skrev om mitt turneliv. Men istället. Hej, Linda. Arton år. Lever ett fett vanligt och ganska tråkigt liv. Kul att läsa om? Ja, tydligen. Eller, bara ett tidsfördriv? Ja. Jag tror på det mer.

Helgen var iallafall hur bra som helst, att bara komma bort lite och träffa en fin vän, att se bra band och upptäcka skön musik. att sitta sent på natten och se film och äta fruktsallad och bara kasta ur sig lite kommentarer om snygga killar. att drömma. att hoppas. jag vill tillbaka dit och samtidigt inte för mitt liv är här och jag måste väl lära mig leva det lite bättre.

Jag är helt enkelt inte på humör för något alls, förutom att se videos på youtube och få tårar i ögonen av bra bra bra låtar!!! men det är jag inte på humör för heller, för då blir jag bara känslosam. dem här låten är iallafall fantastisk:

En vecka i fjällen är snart slut och jag är hur trött som helst. Dels av tidiga mornar, dels av skidåkning och dels av barnaktiviteter med galna barn. Men att bara vara här, och inte vara i Stockholms stress och press gör mig lugn. Storstugan med sin matsal där man suttit vid borden åtskilliga gånger och ätit hur fantastiskt god mat som helst, köket där jag tillbringade en månad i somras med diskmaskinen och hala golv, mellanstugan med sitt rum där vi bott på de senaste påsklägren och lillstugan där jag bodde fyra veckor sommaren 05, och kyrkan med sina bänkar där jag somnat under tidiga mornar, med sin läktare och med kyrkkällaren och pingisbord och whitbordtavla som jag målat på.

Nu har jag kommit hem efter en skidtur på fjället, sex kilometer i blåst och kyla och snö som klibbade fast under skidorna, så det hela blev mer som en skidpromenad, men ganska så härligt nu när man är inne. Min vecka har väl sett ut ungefär så varje dag. Lovet har gått snabbt. Men att vara här, hur fantastiskt det är. Det är tyst, det är lugnt och jag känner alla vrår. Tord och Evabritt som är värdpar och som jag jobbade med i somras, är kvar och det känns stabilt. Jag känner det här stället, och det måste vara en av de vackraste platserna på jorden med sina tre hus och sin kyrka, sju kilometer upp på fjället. Och oavsett om det är sommar eller vinter så är det lika skönt att komma hit och ta en paus från allt annat, även om en del skolarbete förföljt mig och ganska galna barn att leka med om kvällarna, så gör det mig lugn och jag går genom snön som faller och granarna är frostiga och allt är så vackert, vackert vackert. Det här är ett ställe att komma tillbaka till och jag tror aldrig att jag kommer att kunna slita mig härifrån, transtrand är ett ställe att återvända till.

Det regnar ute idag och mitt rum är hur kallt som helst trots att elementet är varmt varmt varmt, jag sitter här i min stora blindsidetröja och ska snart gå och duscha. morgonen kom tidigare än vanligt, och det var mitt eget fel eftersom jag bestämde mig för att itne sova bort hela dagen utan gå upp klockan tio... jag snosade till halv elva. sen steg jag upp, hämtade ett äpple och la mig i sängen igen till kvart i elva.

annars då?! ja, jag gick ut och gick i regnet och lyssnade, genom ett glappande headset, på musik(blindside coldplay håkan mychemicalromance cobrastarship damienrice missli reginaspektor david sandström) och nu är jag inne igen. kall och frusen och väntar på duschen som för tillfället är occuperad. dagen idag ska ägnas åt att plugga och försöka förstå vad vi gör i historian. och att skriva en analys av medea. och av att .. ja. jag vet inte riktigt. känns som om jag har mycket att göra, men jag vet inte riktigt vad det är.

ser med skräckblandad förtjusning framemot april, min (förmodligen) allra mest fullspäckade månad i vår. känns som det. varenda helg är delvis eller helt uppbokad och en del veckodagar utöver det. men det är mycket kul grejer, istort sett allt är faktiskt roligt så jag ska inte klaga. känns bara som om jag inte kommer sova överdrivet mycket den månaden. men hey, det är faktiskt lov igen om tre veckor och då kommer jag befinna mig på en av världens mysigaste ställen i en vecka och kunna vila upp mig. och sen efter kaosapril blir det nog en tripp ner till skåne och landet för att sova och gå längs strandkanten.

på tisdag är det är bara tre månader kvar tills jag tar studenten !!!!! gaalet

Det känns fett konstigt att vara tillbaka I skolan igen efter två veckors uppehåll. Och det känns redan som om jag varit tillbaka i hundra år, allt går i samma takt - samma rytm. Dag ut och dag in. Men det är väl bra på något sätt, antar jag.

MEN, igår!! Så hände något. Efter skolan traskade jag trött med Matilda först till konsum där proviant inhandlades, ostkakor och marylandcookies, och sen tog vi båten över till andra sidan. (jag gillar det, den andra sidan. Låter som de dödas sida. Haha, iallfall) på båten stötte vi på en lärare och satt och småpratade resan över. Blir alltid lite krystat på något sätt, men Matilda pratade på och jag kunde mest bara sitta och le. Sen så sa vi hej då, och gick upp till lägenheten. Väl där, var det dags för gitarhero och jag ÄGDE! Alltså, det var som om jag aldrig hade gjort annat än spela det. Jag var så fruktansvärt fantastiskt duktig!!!!! SERiöst. ni anar inte. jag bara satt där, tryckte på knapparna och spelade! matilda och hanna (systern) satt och stirrade med munnarna öppna av förvåning och med avundsjukan skriven över pannorna. helt fantastiskt bra var jag.

(okej seriöst nu. jag var inte jättebra. men jag var inte jättedålig. eller, okej. jag var jättedålig när jag började men sen gick det helt okej. men jag hade HELT otroligt kul och ser framför mig hur jag dygnet runt kommer våldgästa lägenheten och spelet och bara spela tills fingrarna blöder. eller, nej. men kul var det. och matilda och hennes syster satt mest och skrattade åt mitt knäppa fniss när jag gjorde någtot rätt och när jag fick leka rockstjärna och vinkla upp gitarren. så KUL! åh)

♥

Klockan är halv tolv och msn dog precis. Och det gör mig riktigt, riktigt irriterad för just ikväll ville jag prata med människor som jag tycker om för att jag är så glad. Jag sitter och äter pistachnötter och är så nöjd med min dag. För, ni kan aldrig gissa vad jag gjort !!!! (Okej, matilda och jeanette vet, men ni får inte säga något till alla andra för jag vill berätta, okej? Okej)

Det är såhär, att jag vill ha tag i ett manus som spelas på stadsteatern nu, mitt namn är rachel corrie, en pjäs som fick mig att verkligen inse saker och som fick mig att vilja göra saker jag vet att jag adlrig kommer att göra, men jag insåg dom... det måste ju vara bra det också. I ALLA FALL. Jag tänkte att jag ringer till stadsteatern för att kolla upp om man kan få tag i det, eftersom det är ganska nyskriven pjäs och så. Så jag ringde deras kundtjänst och fick stå i kö typ jättelänge, och sen kom jag dit och pratade lite och förklarade vad jag ville, och sen så kopplade dom mig till växeln som i sin tur kopplade mig till dramaturgen. Och jag tänkte, oj - vad häftigt det här är, egentligen. Nu till det roliga, eller. Det kommer snart. Den här dramaturgen gav mig numret till förlaget som var ansvariga för manuset för jag behövde deras samtyckte till att få det, rättigheter och sånt. Så jag fick ett nummer, till Danmark och jag insåg att om jag slog siffrorna på mobilen skulle jag komma till en dansk som skulle prata oförståligt och roligt och jag kände att jag kanske inte skulle göra det. Men sen tog något över och jag ringde. (först ringe jag jeanette och skrattade åt att jag skulle ringa till Danmark - för Danmark är hennes grej. Och Daniels.. haha)

Men jag ringde och samtalet innehöll mycket "öhh" och "ursäkta" från min sida och han, den danska killen var hur snäll som helst och sa att det inte var några problem och han bad om min mailadress och fick den och sa att han skickade den.

Och gissa vad som fanns i min inkorg när jag kom hem från jobbet????!!! Jag är bara offatbart glad för det känns häftigt. Att det gick. Och, ja. Det gör mig glad även fast mina nötter fastnar i tänderna. Nu ska jag börja läsa eftersom msn hatar mig och har valt att ta livet av sig hellre än att bli kompis med mig igen.

Psssssss. : D