Linda Maria

En vecka i fjällen är snart slut och jag är hur trött som helst. Dels av tidiga mornar, dels av skidåkning och dels av barnaktiviteter med galna barn. Men att bara vara här, och inte vara i Stockholms stress och press gör mig lugn. Storstugan med sin matsal där man suttit vid borden åtskilliga gånger och ätit hur fantastiskt god mat som helst, köket där jag tillbringade en månad i somras med diskmaskinen och hala golv, mellanstugan med sitt rum där vi bott på de senaste påsklägren och lillstugan där jag bodde fyra veckor sommaren 05, och kyrkan med sina bänkar där jag somnat under tidiga mornar, med sin läktare och med kyrkkällaren och pingisbord och whitbordtavla som jag målat på.

Nu har jag kommit hem efter en skidtur på fjället, sex kilometer i blåst och kyla och snö som klibbade fast under skidorna, så det hela blev mer som en skidpromenad, men ganska så härligt nu när man är inne. Min vecka har väl sett ut ungefär så varje dag. Lovet har gått snabbt. Men att vara här, hur fantastiskt det är. Det är tyst, det är lugnt och jag känner alla vrår. Tord och Evabritt som är värdpar och som jag jobbade med i somras, är kvar och det känns stabilt. Jag känner det här stället, och det måste vara en av de vackraste platserna på jorden med sina tre hus och sin kyrka, sju kilometer upp på fjället. Och oavsett om det är sommar eller vinter så är det lika skönt att komma hit och ta en paus från allt annat, även om en del skolarbete förföljt mig och ganska galna barn att leka med om kvällarna, så gör det mig lugn och jag går genom snön som faller och granarna är frostiga och allt är så vackert, vackert vackert. Det här är ett ställe att komma tillbaka till och jag tror aldrig att jag kommer att kunna slita mig härifrån, transtrand är ett ställe att återvända till.