och jag vill bara ta fram min magiska lilla trollstav och göra allt bra igen och sprida ett vackert och guldglittrande skimmer.
jag sitter och lyssnar på Evanescence, och om jag inte hade haft namnet framför mig på skärmen hade jag aldrig kunnat stava det rätt, och minns mig själv när jag var yngre. det är inte så att jag saknar det, för vem vill vara fjorton- femton igen och må dåligt och hata allt och alla?! eller, ganska likt dagen idag faktiskt. jag blev femton igen... på ett sätt men inte på ett annat och det här inlägget kommer inte ha någon röd tråd så om du inte är intresserad kan du ju bara sluta läsa. nu.
jag vet egentligen vad som utlöste dom jobbiga känslorna hos mig, men det var inte det - inte egentligen. hela dagen har jag gått omkring i ett litet grått moln med konstanst regn. visst, ibland har solen tittat fram men inte mycket och jag vet inte riktigt vad jag ska göra av alla KÄNSLOR ! dessa ständiga följeslagare som kastar pappersflygplan i mitt hår och spottar tuggummi i mitt ansikte och som verkligen inte vill lämna mig ifred. alltid med mig, alltid där för att förstöra eller göra livet bättre och lite lättare. och tivlet hemsöker mig, tvivlet på människor. jag är livrädd för att människor ska försvinna, för jag är så beroende av andra människors tankar och åsikter och .. allt. jag klarar mig inte själv. och någonstans, långt inne så är jag alltid förberedd på att bli lämnad, på att stå ensam kvar i ett mörkt rum och skrika. jag vet att det här bara låter som skrik och panik men jag vet inte ritkigt hur jag annars ska formulera det. och det är inte så allvarligt, men jag är rädd. och jag börjar känna att jag kanske måste sätta upp det här projektarbetet för att... jag måste våga det. våga visa något som jag har skrivit, något som JAG har skapat. utan att vara rädd för att alla kommer hata det och trampa sönder det.
Don't try to fix me, I'm not broken
Hello I'm the lie living for you so you can hide
Don't cry
jag vet egentligen vad som utlöste dom jobbiga känslorna hos mig, men det var inte det - inte egentligen. hela dagen har jag gått omkring i ett litet grått moln med konstanst regn. visst, ibland har solen tittat fram men inte mycket och jag vet inte riktigt vad jag ska göra av alla KÄNSLOR ! dessa ständiga följeslagare som kastar pappersflygplan i mitt hår och spottar tuggummi i mitt ansikte och som verkligen inte vill lämna mig ifred. alltid med mig, alltid där för att förstöra eller göra livet bättre och lite lättare. och tivlet hemsöker mig, tvivlet på människor. jag är livrädd för att människor ska försvinna, för jag är så beroende av andra människors tankar och åsikter och .. allt. jag klarar mig inte själv. och någonstans, långt inne så är jag alltid förberedd på att bli lämnad, på att stå ensam kvar i ett mörkt rum och skrika. jag vet att det här bara låter som skrik och panik men jag vet inte ritkigt hur jag annars ska formulera det. och det är inte så allvarligt, men jag är rädd. och jag börjar känna att jag kanske måste sätta upp det här projektarbetet för att... jag måste våga det. våga visa något som jag har skrivit, något som JAG har skapat. utan att vara rädd för att alla kommer hata det och trampa sönder det.
Don't try to fix me, I'm not broken
Hello I'm the lie living for you so you can hide
Don't cry
Kommentarer
Postat av: Anonym
Ja, gud vad du verkade sur idag. Stackare.
Den där senare delen utav texten påminner mig om en bok jag läser - social fobi. Intressant, eller hur?
Postat av: Elin
Usch! Sådana dagar är verkligen inte roliga. Speciellt när man inte vet vart alla jobbiga känslor kommer ifrån. För när man inte vet kan man inte göra sig av med dom. Men kom ihåg att jag finns här för dig och du kan ringa/smsa när som helst om du känner dig ledsen, sur, arg eller vad som helst. Saknar dig som tusan!
Trackback