osynliga snökristaller .

jag vet inte riktigt vad jag ska skriva.
för varje gång jag får en bra idè, så raseras allt av mina tankar om att "nej, det här kan jag ju inte skriva", det här låter ju helt fel och alldeles urbotat dumt, är du korkad eller?"
men så borde det ju inte vara?

för varje gång jag är i närheten av det så kommer jag på något. något som jag knappt kan beskriva i ord, ett mönster av meningar som vill vill vill publiceras i den oerhört stora blogg-världen.
men sen går det inte. det finns en block, en spärr som stoppar mig. kanske rent förnuft - eller bara känslan av att jag inte kan formulera känslan här. jag kan inte förklara. (jag kan inte vara annat än djup , förlåt mig daniel)

det är när de osynliga snökristallerna smälter bort från trädtopparna som känslan av förvirring slår mig. det är när månen visar sin bleka siluett på den djupblå himlen som jag antar. som jag förstår. jag kan inte beskriva det här, jag kan inte uttrycka mina känslor i ord. det är asfaltens fel, det är den som gör så att mina tankar stannar inanför pannbenet.
det är vintern som gör det.
det är mörket som gör det.

det är den kyliga och friska höstluften som gör att jag förstår. det är den som får mig att tänka.


tack

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback