novel
Hej.
Egentligen borde jag inte skriva såhär till dig. Du har ett eget liv nu. Du bryr dig väl förmodligen inte..
Men jag måste få veta hur du mår. Vad som händer i ditt liv. Och jag måste få berätta… Berätta hur mycket jag saknar dig. Hur mycket jag älskar dig? För det gör jag. Eller, det tror jag att jag gör. Men jag orkar inte göra det om jag inte vet att du känner något för mig med. Var är d
Maria trycker ner deletetangenten och ord efter ord raderas från dataskärmen. Hon vet att hon endå aldrig skulle kunna skicka mailet. Det skulle bara ha tagit upp onödig plats i datorns minne och legat där tills någon fick för sig att rensa ut allt skräp som familjen samlat på sig under åren.
Hon borde glömma. Det borde hon. Tre år hade det gått sen sist, och de hade knappt någon kontakt med varandra. Ett enstaka sms då och då och några kortfattade rader i hennes mailbox. Men det räcker för att hon ska fortsätta hoppas. För att hjärtat ska hoppa över ett slag och ansiktet spricka ut i ett leende.
Men, vad var det hon trodde skulle hända? Ingenting skulle ha förändrats om hon skickat mailet. Raderna som hon så omsorgsfullt och noggrant hade formulerat och skrivit in på datorns gråa tangentbord är raderade.
Hon stänger ner programmet och lämnar den surrande datorskärmen. Det är hopplöst, ingenting kommer ändra på det faktum att han är borta.
Med ljudlösa steg går hon nerför trappan. Väggklockan i hallen tickar piggt och käckt på, trots att den nästan är 03:00, men när Maria går förbi känns det som om den riktar sina visare anklagande på henne. Vad gör hon uppe så sent? Komma här mitt i natten och störa tickandet.
Utan att ta någon större notis om klockans anklagelser går hon ut i köket. Tekokarns sladd sitter fortfarande i väggen, någon måste ha glömt kvar den i vägguttaget. Hon tar kokaren, fyller den med vatten och sätter sig och väntar på att det ska koka. Natten är en bra tid att tänka på. Då slipper man störas av allt liv runtomkring. Fokus kan vara på en själv utan att mötas av oroliga blickar.
Under åren har köksbordet blivit som en vän, köksbordet och den gröna tekoppen från loppmarknaden. Hon köpte den för tiokronor för att den påminde om henne själv. Utstickande, kantstött och sprucken på insidan
Med två händer kring den ångande koppen och benen uppdragna i köksoffan sitter hon och tänker.
Hon tänker på åren som gått och alla bra stunder hon haft. Men större delen av hennes tankar går åt till att tänka på den inre kampen hon kämpat genom åren. Hon tänker på den där rösten som talar om för henne att hon inte duger, och att den nästan försvann den dagen han sa att han tyckte om henne, men som växt sig starkare och starkare på sista tiden. Alltmedan han har blivit svårare att nå.
Det är inget speciellt med honom egentligen. Det är bara det att han bryr sig. Hon har alltid strävat efter att bli älskad, och när hon är i hans närhet känner hon det. Men hon vet också att hon inte duger. Att han är alldeles för bra för henne.
Hon andas tungt där i köksoffan och blåser på jordgubbsteytan. Aldrig kommer hon att kunna glömma honom. Inte ens som hon skulle vilja. För han finns där, och minnena sköljer över henne bara över en sån liten sak som doften av jordgubbsteet. Han älskade den smaken. De långa tekvällarna i köket gör sig påminda och hennes te blandas med tårar. Sakta droppar dom ner i den varma drycken och ger teet en svag smak av salt. Salta tårar som saltvatten kallade han dem. Så många tårar hon gråtit vid hans sida, så många kramar han gett henne. Oändligt och ofantligt mycket betydde det för henne.
Men nu. Ja, nu är det slut. Han är borta.
Den sista slurken te får ligga kvar på koppens botten när hon ställer undan den på diskbänken. Imorgon kommer mamma kommer att förstå att hon varit vaken igen, men det gör det samma. Det spelar ingen roll. För hon behöver de tysta och stilla försommarkvällarna för att tänka. Tiden då ingen annan är vaken är hennes tid.
Egentligen borde jag inte skriva såhär till dig. Du har ett eget liv nu. Du bryr dig väl förmodligen inte..
Men jag måste få veta hur du mår. Vad som händer i ditt liv. Och jag måste få berätta… Berätta hur mycket jag saknar dig. Hur mycket jag älskar dig? För det gör jag. Eller, det tror jag att jag gör. Men jag orkar inte göra det om jag inte vet att du känner något för mig med. Var är d
Maria trycker ner deletetangenten och ord efter ord raderas från dataskärmen. Hon vet att hon endå aldrig skulle kunna skicka mailet. Det skulle bara ha tagit upp onödig plats i datorns minne och legat där tills någon fick för sig att rensa ut allt skräp som familjen samlat på sig under åren.
Hon borde glömma. Det borde hon. Tre år hade det gått sen sist, och de hade knappt någon kontakt med varandra. Ett enstaka sms då och då och några kortfattade rader i hennes mailbox. Men det räcker för att hon ska fortsätta hoppas. För att hjärtat ska hoppa över ett slag och ansiktet spricka ut i ett leende.
Men, vad var det hon trodde skulle hända? Ingenting skulle ha förändrats om hon skickat mailet. Raderna som hon så omsorgsfullt och noggrant hade formulerat och skrivit in på datorns gråa tangentbord är raderade.
Hon stänger ner programmet och lämnar den surrande datorskärmen. Det är hopplöst, ingenting kommer ändra på det faktum att han är borta.
Med ljudlösa steg går hon nerför trappan. Väggklockan i hallen tickar piggt och käckt på, trots att den nästan är 03:00, men när Maria går förbi känns det som om den riktar sina visare anklagande på henne. Vad gör hon uppe så sent? Komma här mitt i natten och störa tickandet.
Utan att ta någon större notis om klockans anklagelser går hon ut i köket. Tekokarns sladd sitter fortfarande i väggen, någon måste ha glömt kvar den i vägguttaget. Hon tar kokaren, fyller den med vatten och sätter sig och väntar på att det ska koka. Natten är en bra tid att tänka på. Då slipper man störas av allt liv runtomkring. Fokus kan vara på en själv utan att mötas av oroliga blickar.
Under åren har köksbordet blivit som en vän, köksbordet och den gröna tekoppen från loppmarknaden. Hon köpte den för tiokronor för att den påminde om henne själv. Utstickande, kantstött och sprucken på insidan
Med två händer kring den ångande koppen och benen uppdragna i köksoffan sitter hon och tänker.
Hon tänker på åren som gått och alla bra stunder hon haft. Men större delen av hennes tankar går åt till att tänka på den inre kampen hon kämpat genom åren. Hon tänker på den där rösten som talar om för henne att hon inte duger, och att den nästan försvann den dagen han sa att han tyckte om henne, men som växt sig starkare och starkare på sista tiden. Alltmedan han har blivit svårare att nå.
Det är inget speciellt med honom egentligen. Det är bara det att han bryr sig. Hon har alltid strävat efter att bli älskad, och när hon är i hans närhet känner hon det. Men hon vet också att hon inte duger. Att han är alldeles för bra för henne.
Hon andas tungt där i köksoffan och blåser på jordgubbsteytan. Aldrig kommer hon att kunna glömma honom. Inte ens som hon skulle vilja. För han finns där, och minnena sköljer över henne bara över en sån liten sak som doften av jordgubbsteet. Han älskade den smaken. De långa tekvällarna i köket gör sig påminda och hennes te blandas med tårar. Sakta droppar dom ner i den varma drycken och ger teet en svag smak av salt. Salta tårar som saltvatten kallade han dem. Så många tårar hon gråtit vid hans sida, så många kramar han gett henne. Oändligt och ofantligt mycket betydde det för henne.
Men nu. Ja, nu är det slut. Han är borta.
Den sista slurken te får ligga kvar på koppens botten när hon ställer undan den på diskbänken. Imorgon kommer mamma kommer att förstå att hon varit vaken igen, men det gör det samma. Det spelar ingen roll. För hon behöver de tysta och stilla försommarkvällarna för att tänka. Tiden då ingen annan är vaken är hennes tid.
Sakta går hon uppför trappan. Förbi klockans eviga tickande, trappsteg efter trappsteg. Datorn möter henne med sitt surrande. Tvekande går hon fram till skärmen, sätter sig ner på skrivbordstolen och försöker samla sina tankar. Vill hon skriva till honom? Vill hon att han ska förstå hur mycket han betyder och hur mycket hon saknar honom?
Med händer tunga som bly börjar hon formulera ett kort meddelande. Tangenterna trycks ner och bokstäver dyker upp på skärmen för att snabbt raderas igen. För intimt får det inte bli tänker hon, jag vill inte utelämna mitt hjärta helt.
Tillslut, när en A4 sida med tankar och känslor har komprimerats till fem rader är hon nöjd. Enkelt och vänligt är det, men samtidigt inte. Om man bryr sig om henne, om han tänker på henne på samma sätt som hon tänker på honom, kommer han se att det är ett rop på hjälp. Ett sökande efter någon att luta sig mot när stormarna kommer, en hand att hålla när tårkanalerna inte kan hålla inne gråten. En person att älska, både gränslöst och villkorslöst.
Någon att lita på, någon som finns där.
Efter mycket om och men klickar hon på ”skicka” rutan. Egentligen har hon väl inte så mycket att förlora, bara sitt hjärta. Och om han vill ta emot det, förlora hon det gärna. För hon vet att han skulle vårda det och ta hand om det. Oavsett vad som händer. Kanske är det bara så att hon behöver ta första steget. Våga kasta sig ut och lita på att någon finns där för att fånga upp henne. Någon, som älskar henne med villkorslös och gränslös kärlek.
Med händer tunga som bly börjar hon formulera ett kort meddelande. Tangenterna trycks ner och bokstäver dyker upp på skärmen för att snabbt raderas igen. För intimt får det inte bli tänker hon, jag vill inte utelämna mitt hjärta helt.
Tillslut, när en A4 sida med tankar och känslor har komprimerats till fem rader är hon nöjd. Enkelt och vänligt är det, men samtidigt inte. Om man bryr sig om henne, om han tänker på henne på samma sätt som hon tänker på honom, kommer han se att det är ett rop på hjälp. Ett sökande efter någon att luta sig mot när stormarna kommer, en hand att hålla när tårkanalerna inte kan hålla inne gråten. En person att älska, både gränslöst och villkorslöst.
Någon att lita på, någon som finns där.
Efter mycket om och men klickar hon på ”skicka” rutan. Egentligen har hon väl inte så mycket att förlora, bara sitt hjärta. Och om han vill ta emot det, förlora hon det gärna. För hon vet att han skulle vårda det och ta hand om det. Oavsett vad som händer. Kanske är det bara så att hon behöver ta första steget. Våga kasta sig ut och lita på att någon finns där för att fånga upp henne. Någon, som älskar henne med villkorslös och gränslös kärlek.
Kommentarer
Trackback