om att fortsätta andas.
hon ser sig omkring, på alla glasskärvor hennes ord har orsakat. på de överblivna kakorna som ligger slängda på fat här och där. på flickan som sover mitt i allt, som ligger stilla på glasbitarna och drar in luft för att sen släppa ut den i en lång, fridfull utandning. hon ler, rör lite på sig i sömnen och glaset krasar under hennes ben. men inget blod kommer. glasbitarna river inte upp huden och färgar den blåa klänningen röd. hon fortsätter andas. men hon, hon som orsakade kaoset, suckar och funderar på när hon ska ta itu med detta. ta itu med sitt liv. städa upp allt glassplitter och göra allt helt igen. om hon ens kan det.
solen lyser in genom fönstret och hon bländas av ljusstrålarna. blicken vänjer sig, och vänds återigen mot flickan på golvet. flickan som sover mitt i allting. som sover mitt i allt kaos. en tanke flyger iväg, men stoppas fort. den försöker slå sig loss, men kampen är lönlös. en annan tanke flammar upp och knackar på axeln, och i den sekund som greppet om den första tanken lossas lite av nyfikenhet och irritation över den flammande, slår sig tanken fri och skriker allt vad den bär på i rummet.
"kaoset gör ingenting. man kan fortsätta andas"
hon ser sig omrking. på alla glasskärvor som hennes ord orsakat. på de fantastiska kakorna som ingen åt, på illusionen som sprack. och blicken fastnar på flickan som sover. hon kryper fram, glasskärvorna krasar under hennes händer men hon känner dem inte. hon lägger sig tätt intill flickan och blundar. härmar andetagens fridfulla rytmn och snart sover även hon. hon fortsätter andas.
Kommentarer
Trackback